lördag, oktober 25, 2003
Brev till Merja
Hur är det Anders?
.LOG
Bra ! ! ! ! ! ! ! ! ! :-)
Delade med mig senast idag när jag assisterade på Landmark om att
"snällhet tar död på möjlighet" - det du sa på förra ILP26-avslutningskvällen.
Nu har jag också förstått att: om man är trevlig så är man "död". Good news!
Det är bara att vara autentisk och säga det som finns där. Det gjorde jag när
jag var hos min mamma idag och städade lite - i konversationer alltså.
Idag är jag skild sen ett år tillbaka. Jag träffar min Weronica som jag älskar
och som är en transformationskälla i mitt liv. Vi har ett ganska fritt förhållande som känns bra. I förmiddags var vi ute i Nackareservatet och lade oss under en ek, käkade mackor och tog en fika i det härliga kalla soliga lördagsmorgonen.
Jag slutade mitt jobb på Emil Lundgren i mars, jobbade två månader på Landmark - april och maj - direkt efter att ha reveiewat avancerade. Sedan var jag arbetslös hela sommaren juni-augusti. Det var både jobbigt och skönt. Jag var lite som en zombie, trött och deppig.
Sedan snart två månader tillbaka jobbar jag på Hifab Byggprojektledaren AB och är placerad som Projektledare/Installationssamordnare på Gallerian vid Hamngatan. Det är ett spännande och krävande jobb. Det känns bra. Jag har fått arbetslusten tillbaka.
Hur är det själv?
Vad gör du?
Vad är Landmark för dig idag?
Ge mej gärna feedback på detta brev.
Känns det autentiskt eller hör du falskspel bakom tangenterna?
Är det för mycket Landmark-krydda?
Med Kärlek, Passion och Glädje
Anders
The Present
Yesterday is the past
Tomorrow is a mystery
Today is a gift
That is why it is called The Present
___________________________________________________________________________________
22:16 2003-10-25 - Brev till Merja Paarkinen
01:29 2005-01-28
11:38 2005-02-01
Bra ! ! ! ! ! ! ! ! ! :-)
Delade med mig senast idag när jag assisterade på Landmark om att
"snällhet tar död på möjlighet" - det du sa på förra ILP26-avslutningskvällen.
Nu har jag också förstått att: om man är trevlig så är man "död". Good news!
Det är bara att vara autentisk och säga det som finns där. Det gjorde jag när
jag var hos min mamma idag och städade lite - i konversationer alltså.
Idag är jag skild sen ett år tillbaka. Jag träffar min Weronica som jag älskar
och som är en transformationskälla i mitt liv. Vi har ett ganska fritt förhållande som känns bra. I förmiddags var vi ute i Nackareservatet och lade oss under en ek, käkade mackor och tog en fika i det härliga kalla soliga lördagsmorgonen.
Jag slutade mitt jobb på Emil Lundgren i mars, jobbade två månader på Landmark - april och maj - direkt efter att ha reveiewat avancerade. Sedan var jag arbetslös hela sommaren juni-augusti. Det var både jobbigt och skönt. Jag var lite som en zombie, trött och deppig.
Sedan snart två månader tillbaka jobbar jag på Hifab Byggprojektledaren AB och är placerad som Projektledare/Installationssamordnare på Gallerian vid Hamngatan. Det är ett spännande och krävande jobb. Det känns bra. Jag har fått arbetslusten tillbaka.
Hur är det själv?
Vad gör du?
Vad är Landmark för dig idag?
Ge mej gärna feedback på detta brev.
Känns det autentiskt eller hör du falskspel bakom tangenterna?
Är det för mycket Landmark-krydda?
Med Kärlek, Passion och Glädje
Anders
The Present
Yesterday is the past
Tomorrow is a mystery
Today is a gift
That is why it is called The Present
___________________________________________________________________________________
22:16 2003-10-25 - Brev till Merja Paarkinen
01:29 2005-01-28
11:38 2005-02-01
onsdag, oktober 22, 2003
Hej Pappa Bengt - oktober 2003
Hej Pappa Bengt!
Nu skriver jag till Dig i Din himmel. Det var ett tag sen sist.
Jag skulle ha skrivit detta för flera veckor sedan men jag har
motstått att skriva.
Det första jag tänker på att jag vill berätta om Weronica som jag
träffade för snart ett år sedan. Jag blir så ledsen och börjar gråta
direkt när jag tänker på att jag så gärna skulle vilja att Ni hade
fått träffats. Hon är den underbaraste ljuvliga lilla kvinna man
kan tänka sig. Du har ju alltid sagt att jag ska ha en kvinna som
är några år yngre än jag själv. Det har jag nu. Visserligen gjorde
hon slut för halvannan månad sedan. Men vi har en öppen och
härlig relation idag.
Jag har nytt jobb också. Det visste Du inte, om inte mamma har
skvallrat förståss.
Jag tänker ofta på Dig. Du är min hjälte. Jag har nog klandrat
Dig för att Du inte kunde visa känslor. Det vill jag be Dig om ursäkt för.
Förlåt mej! Det som Du var mycket bra på, var att vara Dig själv,
att inte bry Dig om vad alla andra tyckte. Åtminstone kändes det så.
Jag vill verkligen erkänna Dig för vem Du har varit och vad Du har
betytt för mej. Jag är både glad och stolt att Du är min pappa.
Det har jag nog alltid varit men jag har nog inte sagt det i klartext till Dig.
Jag har undrat många gånger vad Du tyckte och tänkte innerst inne.
Det kommer jag förmodligen aldrig att få veta. Och det kan ju göra detsamma nu.
Weronica påminner mej ofta om att jag refererar till vad Du har sagt och gjort.
Det är ju kul och bra i och för sig, men det är som om att jag inte duger själv
som jag är. Jag måste leva genom någon annan, eller med någon annans
riktlinjer.
Just nu har jag ont i magen. Det beror nog på flera saker. Jag åt lite häftigt en
chokladvirvel och drack lite te när jag kom hem. Det har nog med oro att göra
också. Oro för att jag inte ska klara av jobbet som jag gör. Det är som om jag
bara vill lägga mej ner och vila ett slag och snart kanske jag gör det.
– Ja, gör det, kan jag höra Dig säga. Jag känner mej som författaren till
Samtal med Gud-böckerna Neale Donald Walsh. Han som skrev till Gud
och fick svar. – Ja visst, det är ingen skillnad, kan jag höra Dig säga.
Vi har haft kontakt när jag var hemma hos Weronica och Du kom som en
kall vind. Det var en spännande upplevelse tycker jag.
Det finns en grej som jag måste ta med Dig. När jag var 4-5 år så fick jag en
Tabac-tvål av Sally. Jag kan höra mamma säga – Tjata inte om den här tvålen
nu igen. Men nu gör jag det. Tvålen som jag fick var jag jättestolt över. Jag lät
alla som var där lukta på den. Elsa, Elin, Lisa, Ingegärd, Carl-Olof, Sally och
Bengt-Åke. – Åh vad den luktar gott säger alla som luktar på den.
– Pappa! nu ska Du få lukta på tvålen. Jag håller tvålen framför Din näsa och
så biter Du i den. – Åh nej! min fina tvål. Sönderbiten med två stora jack mitt
i den glansiga fina ytan. Jag rusar in på mitt rum och gråter förtvivlat.
Hur kunde Du bita i min fina tvål, undrar jag? Jag säger inte så förståss utan
gråter bara.
Det jag bestämde mej för den gången var att jag aldrig, aldrig, aldrig, aldrig,
skulle visa vad jag kände för någon något mer. Då skulle de bara bita sönder
min fina tvål.
Det jag kan se idag är att det bara är en tolkning av vad som hände. Att…
Nu känner jag att jag börjar snurra in mej i intellektuella tankar utan känslor.
Det är just det som jag skriver om som jag är fast i. Det är ett moment 22.
Mest bara för att jag säger det förståss.
Detta ska vara en fet text och Detta ska vara en kursiv en (*fet* och _kursiv_)
Det här var något som jag lärde mej just nu hur att skriva in fet och kursiv text.
Det är väl typiskt att så fort jag börjar skriva om känslor då kommer lilla ingenjörn
fram och börjar experimentera med världsliga saker.
Nu stavar jag fel också exprimentera och värdsliga tror jag att det heter.
Åh vad rätt jag ska ha – om att jag tror att jag stavar rätt när jag stavar fel!
Nej nu ska jag gå och lägga mej. Det här var jobbigt för mej. Jag har fortfarande
ont i magen och behöver vila.
På lördag ska jag vara på Landmark Forum på dagen och sedan tänkte jag åka
till mamma. Jag kanske ska ringa och säga det till henne. Så kan vi ta en pizza
tillsammans. – Åh, hjälp, nu bajsar jag nästan på mej. Hej och god natt, men
först ska jag nog kolla lite e-post och skicka lite. Det orkar jag nog i alla fall.
Nu har jag kommit igång att skriva till Dig och jag fortsätter med det i morgon,
tycker jag. Klockan var nyss 23.33 och man ska ju lägga sig samma dag man gick
upp så jag får skynda mej på.
Roger Nilsson, Duscha kallt…
Nu skriver jag till Dig i Din himmel. Det var ett tag sen sist.
Jag skulle ha skrivit detta för flera veckor sedan men jag har
motstått att skriva.
Det första jag tänker på att jag vill berätta om Weronica som jag
träffade för snart ett år sedan. Jag blir så ledsen och börjar gråta
direkt när jag tänker på att jag så gärna skulle vilja att Ni hade
fått träffats. Hon är den underbaraste ljuvliga lilla kvinna man
kan tänka sig. Du har ju alltid sagt att jag ska ha en kvinna som
är några år yngre än jag själv. Det har jag nu. Visserligen gjorde
hon slut för halvannan månad sedan. Men vi har en öppen och
härlig relation idag.
Jag har nytt jobb också. Det visste Du inte, om inte mamma har
skvallrat förståss.
Jag tänker ofta på Dig. Du är min hjälte. Jag har nog klandrat
Dig för att Du inte kunde visa känslor. Det vill jag be Dig om ursäkt för.
Förlåt mej! Det som Du var mycket bra på, var att vara Dig själv,
att inte bry Dig om vad alla andra tyckte. Åtminstone kändes det så.
Jag vill verkligen erkänna Dig för vem Du har varit och vad Du har
betytt för mej. Jag är både glad och stolt att Du är min pappa.
Det har jag nog alltid varit men jag har nog inte sagt det i klartext till Dig.
Jag har undrat många gånger vad Du tyckte och tänkte innerst inne.
Det kommer jag förmodligen aldrig att få veta. Och det kan ju göra detsamma nu.
Weronica påminner mej ofta om att jag refererar till vad Du har sagt och gjort.
Det är ju kul och bra i och för sig, men det är som om att jag inte duger själv
som jag är. Jag måste leva genom någon annan, eller med någon annans
riktlinjer.
Just nu har jag ont i magen. Det beror nog på flera saker. Jag åt lite häftigt en
chokladvirvel och drack lite te när jag kom hem. Det har nog med oro att göra
också. Oro för att jag inte ska klara av jobbet som jag gör. Det är som om jag
bara vill lägga mej ner och vila ett slag och snart kanske jag gör det.
– Ja, gör det, kan jag höra Dig säga. Jag känner mej som författaren till
Samtal med Gud-böckerna Neale Donald Walsh. Han som skrev till Gud
och fick svar. – Ja visst, det är ingen skillnad, kan jag höra Dig säga.
Vi har haft kontakt när jag var hemma hos Weronica och Du kom som en
kall vind. Det var en spännande upplevelse tycker jag.
Det finns en grej som jag måste ta med Dig. När jag var 4-5 år så fick jag en
Tabac-tvål av Sally. Jag kan höra mamma säga – Tjata inte om den här tvålen
nu igen. Men nu gör jag det. Tvålen som jag fick var jag jättestolt över. Jag lät
alla som var där lukta på den. Elsa, Elin, Lisa, Ingegärd, Carl-Olof, Sally och
Bengt-Åke. – Åh vad den luktar gott säger alla som luktar på den.
– Pappa! nu ska Du få lukta på tvålen. Jag håller tvålen framför Din näsa och
så biter Du i den. – Åh nej! min fina tvål. Sönderbiten med två stora jack mitt
i den glansiga fina ytan. Jag rusar in på mitt rum och gråter förtvivlat.
Hur kunde Du bita i min fina tvål, undrar jag? Jag säger inte så förståss utan
gråter bara.
Det jag bestämde mej för den gången var att jag aldrig, aldrig, aldrig, aldrig,
skulle visa vad jag kände för någon något mer. Då skulle de bara bita sönder
min fina tvål.
Det jag kan se idag är att det bara är en tolkning av vad som hände. Att…
Nu känner jag att jag börjar snurra in mej i intellektuella tankar utan känslor.
Det är just det som jag skriver om som jag är fast i. Det är ett moment 22.
Mest bara för att jag säger det förståss.
Detta ska vara en fet text och Detta ska vara en kursiv en (*fet* och _kursiv_)
Det här var något som jag lärde mej just nu hur att skriva in fet och kursiv text.
Det är väl typiskt att så fort jag börjar skriva om känslor då kommer lilla ingenjörn
fram och börjar experimentera med världsliga saker.
Nu stavar jag fel också exprimentera och värdsliga tror jag att det heter.
Åh vad rätt jag ska ha – om att jag tror att jag stavar rätt när jag stavar fel!
Nej nu ska jag gå och lägga mej. Det här var jobbigt för mej. Jag har fortfarande
ont i magen och behöver vila.
På lördag ska jag vara på Landmark Forum på dagen och sedan tänkte jag åka
till mamma. Jag kanske ska ringa och säga det till henne. Så kan vi ta en pizza
tillsammans. – Åh, hjälp, nu bajsar jag nästan på mej. Hej och god natt, men
först ska jag nog kolla lite e-post och skicka lite. Det orkar jag nog i alla fall.
Nu har jag kommit igång att skriva till Dig och jag fortsätter med det i morgon,
tycker jag. Klockan var nyss 23.33 och man ska ju lägga sig samma dag man gick
upp så jag får skynda mej på.
Roger Nilsson, Duscha kallt…
